Den 5 mars sände SVT ett avsnitt av Skavlan & Sverige där narkotikafrågan diskuterades. Jag har dock svårt att tro att någon som tittade blev mer upplyst då de inbjudna gästerna inte nödvändigtvis bidrog till en konstruktiv debatt. Frej Larsson är måhända en delvis underhållande karaktär, men som seriös policydebatt blir det faktiskt bara fånigt att prata om droger som att gå över till färg-tv från svartvitt.

I andra änden av spektrumet har vi Alexander Strandberg. Före detta missbrukare med en tragisk back story som nu är ren och driver ett eget bolag som erbjuder olika typer av tjänster i syfte att hjälpa personer ur sitt missbruk, eller företag att upptäcka droganvändning på arbetsplatsen. Fint att kunna få reklam för det i Public service.

Häri ligger problemet med programmets upplägg. De inbjudna gästerna är inte där i egenskap av förmågan att föra nyanserade resonemang, de är där för att företräda polariserade ståndpunkter. Då funkar flamboyanta drogromantiker och kostymklädda ex-missbrukare perfekt. Konvertiter och apostater är som bekant ofta de mest radikala.

Undantag finns. Johan Wicklén gör en berömvärd insats i att försöka nyansera diskussionen och bidra med fakta, men får förhållandevis väldigt lite utrymme. Perla Malmberg utmanar såväl Lena Hallengren för sitt moraliserande som Frej Larsson för sitt romantiserande. Men när hon frågar Hallengren om hon tycker det är hemskt att dricka alkohol framför personer som har, eller har haft, ett sådant missbruk blir hon bryskt avbruten av Skavlan själv som säger att amerikanarna kallar det för whataboutism. Fin härskarteknik, Fredrik.

Skavlan själv framstår faktiskt genomgående som en debattör för förbudssidan snarare än neutral samtalsledare.

Nu har vi kanske ingen Carl Hart i Sverige, men någon mer akademiskt sinnad måste väl gå att vaska fram? Filip Bromberg får göra ett försök och går på vid 50-minutersmärket av ett timslångt program, vilket gör det extra tydligt var man har prioriterat programtiden.

Det mest häpnadsväckande med programmet är dock vad som inte sägs. I dagsläget vill exempelvis Folkhälsomyndigheten utreda konsumtionsförbudet. Det vill även bland annat Narkotikautredningen, SKR, och Samsjuklighetsutredningen. Dessutom menar Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi att nuvarande lagstiftning misslyckas med sina grundläggande ambitioner. Inget av detta är något som programmet fäster någon som helst uppmärksamhet vid.

Vad är det tittarna förväntas lära sig av att ha sett detta program? Vilka insikter tänker man sig att Skavlan har förmedlat? Är detta vad Public service är till för?

Tyvärr blev programmet ännu ett exempel på Sveriges fullständiga oförmåga att föra en seriös diskussion om narkotikafrågan. Hannes Sjöberg kommenterade det hela på Twitter med att krasst konstatera att det tyvärr blev så bra som man kunde vänta sig. Men ärligt talat tycker jag att vi alla borde kunna förvänta oss mer. Av såväl Public service som debatten i stort. Det här är bara tragiskt.