I dagarna publicerade Polistidningen en granskning av polisens utbildningsmaterial om narkotika. Redan ingressen säger egentligen allt:
Faktafel, bristfälligt understödda påståenden och rena vandringssägner. Ett häfte om narkotika som används på alla svenska polisutbildningar får hård kritik av forskare.
I artikeln intervjuas flera forskare som gått igenom materialet och omdömet är allt annat än positivt.
Amir Englund, cannabisforskare vid Kings’s College London, menar att flera påståenden om drogen är felaktiga eller missvisande. Fredrik von Keseritzky, docent i organisk kemi vid KI, kallar delarna om hallucinogener för en “förvirrande text i pseudovetenskaplig förpackning”. Det närmsta vi kommer ett positivt omdöme är Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, som konstaterar att det finns delar som är korrekta. Som helhet får materialet underkänt.
För oss som varit engagerade i den narkotikapolitiska debatten är detta inte överraskande, likväl är det nedslående. Det mest tragiska är dock reaktionen från polisutbildarna. David Robertsson, polislärare och programansvarig på Högskolan i Borås, verkar tycka att materialet i grund och botten är bra och kommer att fortsätta använda det – om än med information till eleverna om att det till viss del innehåller felaktig information.
Hur kan man tycka att det är rimligt? I vilka andra frågor är polisen bekväma med att uppenbart sprida desinformation?
Tyvärr summerar artikeln hela den svenska narkotikadebatten väl: det spelar ingen roll vad som är korrekt och inte, det enda som betyder något är att markera mot narkotika.
Polisen är heller knappast ensamma i sin avfärdande inställning till saklig information. Politiskt har man varit totalt ovilliga från såväl nuvarande regering som tidigare socialdemokratiska diton att ens föra en diskussion om den svenska narkotikapolitiken.
När Gabriel Wikström, dåvarande folkhälsominister, år 2016 fick frågan om Sverige kunde lära sig något av Kanadas legalisering av cannabis och Portugals avkriminalisering av narkotika svarade han, i kanske ett tillfälligt ögonblick av ofiltrerad ärlighet, att man alltid kan lära sig något, “men det är ingenting som påverkar vår politik”. Ett de facto erkännande av det osakliga som politisk linje.
År 2020 frågade en reporter dåvarande socialminister Lena Hallengren om varför regeringen vägrade följa Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda narkotikastrafflagen när regeringen samtidigt under den pågående Corona-pandemin hela tiden hävdat vikten av att lyssna på vad myndigheten säger. Svaret reportern fick var att Hallengren tyckte frågan var ställd på ett ‘liksom löst formulerat sätt‘.
Spola fram till 2023. Narkotikautredningen släpper sitt betänkande Vi kan bättre! där regeringen uppmanas att ersätta visionen om ett drogfritt samhälle med ett mål om ett samhälle med minskade skador av narkotika. Utredningen hade redan på förhand bakbundits genom att förbjudas utreda konsumtionsförbudet, men konstaterar att förbudet i dagsläget utgör ett hinder för flera av utredningens andra förslag och uppmanar därför regeringen att tillsätta en utredning av detsamma. Det är att gå så nära man kan att direkt bryta mot ett utredningsdirektiv.
Parallellt med Narkotikautredningen släppte även Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport som konstaterar att den svenska narkotikapolitiken inte levererar på sina ambitioner och rekommenderar att det tillsätts en utredning i syfte att avkriminalisera eget bruk och mindre innehav av narkotika.
En titt på ställningen. Folkhälsomyndigheten vill utreda konsumtionsförbudet. Det vill även bland annat Narkotikautredningen, SKR, och Samsjuklighetsutredningen. Dessutom menar ESO att nuvarande lagstiftning misslyckas med sina ambitioner.
Så, hur agerar nuvarande socialminister Jakob Forssmed? Han avvisar omedelbart förslaget. Och polisen fortsätter använda sitt felaktiga material.
I narkotikafrågan intet nytt.
