Polisen, Lena Hallengren och den svenska narkotikadebatten

I dagarna publicerade Polistidningen en granskning av polisens utbildningsmaterial om narkotika. Redan ingressen säger egentligen allt:

Faktafel, bristfälligt understödda påståenden och rena vandringssägner. Ett häfte om narkotika som används på alla svenska polisutbildningar får hård kritik av forskare.

I artikeln intervjuas flera forskare som gått igenom materialet och omdömet är allt annat än positivt.

Amir Englund, cannabisforskare vid Kings’s College London, menar att flera påståenden om drogen är felaktiga eller missvisande. Fredrik von Keseritzky, docent i organisk kemi vid KI, kallar delarna om hallucinogener för en “förvirrande text i pseudovetenskaplig förpackning”. Det närmsta vi kommer ett positivt omdöme är Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, som konstaterar att det finns delar som är korrekta. Som helhet får materialet underkänt.

För oss som varit engagerade i den narkotikapolitiska debatten är detta inte överraskande, likväl är det nedslående. Det mest tragiska är dock reaktionen från polisutbildarna. David Robertsson, polislärare och programansvarig på Högskolan i Borås, verkar tycka att materialet i grund och botten är bra och kommer att fortsätta använda det – om än med information till eleverna om att det till viss del innehåller felaktig information.

Hur kan man tycka att det är rimligt? I vilka andra frågor är polisen bekväma med att uppenbart sprida desinformation?

Tyvärr summerar artikeln hela den svenska narkotikadebatten väl: det spelar ingen roll vad som är korrekt och inte, det enda som betyder något är att markera mot narkotika.

Polisen är heller knappast ensamma i sin avfärdande inställning till saklig information. Politiskt har man varit totalt ovilliga från såväl nuvarande regering som tidigare socialdemokratiska diton att ens föra en diskussion om den svenska narkotikapolitiken.

När Gabriel Wikström, dåvarande folkhälsominister, år 2016 fick frågan om Sverige kunde lära sig något av Kanadas legalisering av cannabis och Portugals avkriminalisering av narkotika svarade han, i kanske ett tillfälligt ögonblick av ofiltrerad ärlighet, att man alltid kan lära sig något, “men det är ingenting som påverkar vår politik”. Ett de facto erkännande av det osakliga som politisk linje.

År 2020 frågade en reporter dåvarande socialminister Lena Hallengren om varför regeringen vägrade följa Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda narkotikastrafflagen när regeringen samtidigt under den pågående Corona-pandemin hela tiden hävdat vikten av att lyssna på vad myndigheten säger. Svaret reportern fick var att Hallengren tyckte frågan var ställd på ett ‘liksom löst formulerat sätt‘.

Spola fram till 2023. Narkotikautredningen släpper sitt betänkande Vi kan bättre! där regeringen uppmanas att ersätta visionen om ett drogfritt samhälle med ett mål om ett samhälle med minskade skador av narkotika. Utredningen hade redan på förhand bakbundits genom att förbjudas utreda konsumtionsförbudet, men konstaterar att förbudet i dagsläget utgör ett hinder för flera av utredningens andra förslag och uppmanar därför regeringen att tillsätta en utredning av detsamma. Det är att gå så nära man kan att direkt bryta mot ett utredningsdirektiv.

Parallellt med Narkotikautredningen släppte även Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport som konstaterar att den svenska narkotikapolitiken inte levererar på sina ambitioner och rekommenderar att det tillsätts en utredning i syfte att avkriminalisera eget bruk och mindre innehav av narkotika.

En titt på ställningen. Folkhälsomyndigheten vill utreda konsumtionsförbudet. Det vill även bland annat Narkotikautredningen, SKR, och Samsjuklighetsutredningen. Dessutom menar ESO att nuvarande lagstiftning misslyckas med sina ambitioner.

Så, hur agerar nuvarande socialminister Jakob Forssmed? Han avvisar omedelbart förslaget. Och polisen fortsätter använda sitt felaktiga material.

I narkotikafrågan intet nytt.

Lär av Danmarks misstag om arbetskraftsinvandringen

Sanningen är att arbetskraftsinvandringen är en vinst för Sverige. Det är människor som kommer hit för att utföra jobb som annars inte blir gjorda, de uppbär inga bidrag och de bidrar med skatteintäkter. Att de skulle utgöra det stora integrationsproblemet är det nog få som kan argumentera trovärdigt för.”

Idag fick jag möjlighet att skriva en gästledare i ATL. Temat var regeringens märkliga krig mot den samhällsekonomiskt viktiga arbetskraftsinvandringen.

Jag poängterar både att arbetskraftsinvandringen är en viktig rekryteringsventil för företagen och samtidigt en vinst för Sverige i form av skatteintäkter. Dessutom går Sverige i otakt med grannländer som Danmark där man överger tidigare begränsningar till förmån för mer liberala system, helt enkelt för att det behövs för näringarna.

Slutet på monarkin är inte slutet på historien

Jesper Ahlin Marceta skriver på sin blogg ett försvar av monarkin som institution och passar på att ge den republikanska rörelsen en rad med tjuvnyp. Som före detta ordförande i Republikanska föreningen vill jag passa på att besvara vissa påståenden och rätta andra.

För det första menar Jesper att vi republikaner endast har en ytlig förståelse för vad ordet demokrati betyder. Han skriver att monarkin får en demokratisk legitimitet genom det faktum att den går att rösta bort. I formell mening har han rätt, monarkin kan tas bort genom en konstitutionell förändring, men att definiera monarkin som ”demokratisk” endast genom detta och sedan anklaga republikaner för att anamma en ytlig förståelse för konceptet framstår som direkt motsägelsefullt.

Den republikanska förståelsen för det demokratiska systemet utgår från att begreppet ”demokrati” som princip går bortom dess huvudsakliga beslutsfunktion. Vi menar att ”demokrati” utöver att vara ett majoritetsstyre också inbegriper en grundläggande princip om politisk jämlikhet, en jämlikhet som alltså saknas i en arvsmonarki. Det är det vi menar när vi säger att vi vill införa ett ‘fullt ut demokratiskt system’. Det är inget ”låtsasproblem”, det är en genuin föreställning och strävan.

För det andra anklagar Jesper den republikanska rörelsen för att vilja kapa svenskarnas band till historien, att vi vill frilägga samtiden så att den endast blir en serie av varandra oberoende händelser. Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Historien är aldrig färdig, lika lite som framtiden är given. Varje svensk är enligt Jesper en pärla på kungahusets tråd, för mig är Sverige större än en enskild institution. Monarkin kommer att leva kvar som en del av vår historia på samma sätt som asatron, ståndsriksdagen, och unionen med Norge. Historia skapas nämligen i varje givet ögonblick och är i slutänden något vi betraktar i backspegeln när vi fått distans till den.

Slutligen lägger Jesper ord i munnen på oss republikaner. Han säger att republikaner tror att svenskar kan länkas samman genom en president, och sedan avfärdar han prompt den idén. Problemet är bara att det endast är en fågelskrämma, det är blott genom bristande föreställningsförmåga som en sådan identitet måste förankras i en enskild person eller ämbete.

Jag tänker inte hävda att jag talar för alla republikaner, lika lite som Jesper talar åt oss, men personligen ser jag inte att det är enskilda personer, oavsett ämbete, som är den länk genom vilken det svenska folket kan eller ska bindas ihop. Snarare tror jag att en nation binds samman genom ett nät av historia och erfarenheter, samt att dessa aldrig är statiska.

När jag läser Jespers text framstår hans idé om den svenska framtiden som deterministisk, närmast defaitistisk. Jag menar att den historien aldrig är färdig, det svenska samhällsbygget aldrig är klart, samt att den svenska identiteten varit och är föränderlig. Monarkin är ingen naturlag och historien är aldrig slut.

Tre veckor på HN

Under tre veckor har jag varit praktikant på Hallands Nyheters ledarsida. Detta var den avslutande delen i Liberala skrivarakademin som jag gått under våren. Eftersom jag egentligen är rätt dålig på self-promotion valde jag att bara länka ett par av mina texter på sociala medier. Men jag tycker ändå att flera andra texter var rätt bra och därför kan de få samsas i en form av masterpost. En slags summerande avslutning på dessa veckor.

Så nedan finns länkar till samtliga texter jag skrev under perioden. Det är en salig blandning av stort och smått. Från Donald Trumps twittrande till lokala KD-förslag om duschrum. Från miljardhål i SD-budget till Hells Angels medverkan under en bilträff. De flesta kan säkert hitta i alla fall något som de finner intressant. Ta en titt!

Liberal miljöpolitik och välbehövda snapsvisor

Även om jag är lite sen på bollen så måste jag uppmärksamma att det senaste numret av Liberal debatt innehåller texter från mig. Dessa kom till under mitt deltagande i Liberala skrivarakademin som jag gick under våren. Faktum är att vi alla som gick utbildningen producerade texter till det här numret.

Temat är miljöpolitik och min huvudsakliga text behandlar den så kallade eko-kapitalismen. Men om sommarens vansinniga väder och bränder har gjort dig deprimerad så har jag även producerat något lite lättsammare. 5 snapsvisor för att dämpa din klimatångest. Det blir inte bättre, men det känns bättre – och det är ju alltid något!

/Olle

Balansakten i en vänstergir

Jag medverkar i årets upplaga av Liberala skrivarakademin för att slipa mitt opinionsbildande arbete. Första kurshelgen inföll nu 2 – 4 mars och detta resulterade bland annat i en text på Liberal debatts hemsida. Jag rekommenderar den som är intresserad av Socialdemokraterna och deras förhållande till Vänsterpartiet att läsa!

/Olle