Skavlan, Lena Hallengren, och det svenska narkotikatjafset

Den 5 mars sände SVT ett avsnitt av Skavlan & Sverige där narkotikafrågan diskuterades. Jag har dock svårt att tro att någon som tittade blev mer upplyst då de inbjudna gästerna inte nödvändigtvis bidrog till en konstruktiv debatt. Frej Larsson är måhända en delvis underhållande karaktär, men som seriös policydebatt blir det faktiskt bara fånigt att prata om droger som att gå över till färg-tv från svartvitt.

I andra änden av spektrumet har vi Alexander Strandberg. Före detta missbrukare med en tragisk back story som nu är ren och driver ett eget bolag som erbjuder olika typer av tjänster i syfte att hjälpa personer ur sitt missbruk, eller företag att upptäcka droganvändning på arbetsplatsen. Fint att kunna få reklam för det i Public service.

Häri ligger problemet med programmets upplägg. De inbjudna gästerna är inte där i egenskap av förmågan att föra nyanserade resonemang, de är där för att företräda polariserade ståndpunkter. Då funkar flamboyanta drogromantiker och kostymklädda ex-missbrukare perfekt. Konvertiter och apostater är som bekant ofta de mest radikala.

Undantag finns. Johan Wicklén gör en berömvärd insats i att försöka nyansera diskussionen och bidra med fakta, men får förhållandevis väldigt lite utrymme. Perla Malmberg utmanar såväl Lena Hallengren för sitt moraliserande som Frej Larsson för sitt romantiserande. Men när hon frågar Hallengren om hon tycker det är hemskt att dricka alkohol framför personer som har, eller har haft, ett sådant missbruk blir hon bryskt avbruten av Skavlan själv som säger att amerikanarna kallar det för whataboutism. Fin härskarteknik, Fredrik.

Skavlan själv framstår faktiskt genomgående som en debattör för förbudssidan snarare än neutral samtalsledare.

Nu har vi kanske ingen Carl Hart i Sverige, men någon mer akademiskt sinnad måste väl gå att vaska fram? Filip Bromberg får göra ett försök och går på vid 50-minutersmärket av ett timslångt program, vilket gör det extra tydligt var man har prioriterat programtiden.

Det mest häpnadsväckande med programmet är dock vad som inte sägs. I dagsläget vill exempelvis Folkhälsomyndigheten utreda konsumtionsförbudet. Det vill även bland annat NarkotikautredningenSKR, och Samsjuklighetsutredningen. Dessutom menar Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi att nuvarande lagstiftning misslyckas med sina grundläggande ambitioner. Inget av detta är något som programmet fäster någon som helst uppmärksamhet vid.

Vad är det tittarna förväntas lära sig av att ha sett detta program? Vilka insikter tänker man sig att Skavlan har förmedlat? Är detta vad Public service är till för?

Tyvärr blev programmet ännu ett exempel på Sveriges fullständiga oförmåga att föra en seriös diskussion om narkotikafrågan. Hannes Sjöberg kommenterade det hela på Twitter med att krasst konstatera att det tyvärr blev så bra som man kunde vänta sig. Men ärligt talat tycker jag att vi alla borde kunna förvänta oss mer. Av såväl Public service som debatten i stort. Det här är bara tragiskt.

Polisen, Lena Hallengren och den svenska narkotikadebatten

I dagarna publicerade Polistidningen en granskning av polisens utbildningsmaterial om narkotika. Redan ingressen säger egentligen allt:

Faktafel, bristfälligt understödda påståenden och rena vandringssägner. Ett häfte om narkotika som används på alla svenska polisutbildningar får hård kritik av forskare.

I artikeln intervjuas flera forskare som gått igenom materialet och omdömet är allt annat än positivt.

Amir Englund, cannabisforskare vid Kings’s College London, menar att flera påståenden om drogen är felaktiga eller missvisande. Fredrik von Keseritzky, docent i organisk kemi vid KI, kallar delarna om hallucinogener för en “förvirrande text i pseudovetenskaplig förpackning”. Det närmsta vi kommer ett positivt omdöme är Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, som konstaterar att det finns delar som är korrekta. Som helhet får materialet underkänt.

För oss som varit engagerade i den narkotikapolitiska debatten är detta inte överraskande, likväl är det nedslående. Det mest tragiska är dock reaktionen från polisutbildarna. David Robertsson, polislärare och programansvarig på Högskolan i Borås, verkar tycka att materialet i grund och botten är bra och kommer att fortsätta använda det – om än med information till eleverna om att det till viss del innehåller felaktig information.

Hur kan man tycka att det är rimligt? I vilka andra frågor är polisen bekväma med att uppenbart sprida desinformation?

Tyvärr summerar artikeln hela den svenska narkotikadebatten väl: det spelar ingen roll vad som är korrekt och inte, det enda som betyder något är att markera mot narkotika.

Polisen är heller knappast ensamma i sin avfärdande inställning till saklig information. Politiskt har man varit totalt ovilliga från såväl nuvarande regering som tidigare socialdemokratiska diton att ens föra en diskussion om den svenska narkotikapolitiken.

När Gabriel Wikström, dåvarande folkhälsominister, år 2016 fick frågan om Sverige kunde lära sig något av Kanadas legalisering av cannabis och Portugals avkriminalisering av narkotika svarade han, i kanske ett tillfälligt ögonblick av ofiltrerad ärlighet, att man alltid kan lära sig något, “men det är ingenting som påverkar vår politik”. Ett de facto erkännande av det osakliga som politisk linje.

År 2020 frågade en reporter dåvarande socialminister Lena Hallengren om varför regeringen vägrade följa Folkhälsomyndighetens uppmaning att utreda narkotikastrafflagen när regeringen samtidigt under den pågående Corona-pandemin hela tiden hävdat vikten av att lyssna på vad myndigheten säger. Svaret reportern fick var att Hallengren tyckte frågan var ställd på ett ‘liksom löst formulerat sätt‘.

Spola fram till 2023. Narkotikautredningen släpper sitt betänkande Vi kan bättre! där regeringen uppmanas att ersätta visionen om ett drogfritt samhälle med ett mål om ett samhälle med minskade skador av narkotika. Utredningen hade redan på förhand bakbundits genom att förbjudas utreda konsumtionsförbudet, men konstaterar att förbudet i dagsläget utgör ett hinder för flera av utredningens andra förslag och uppmanar därför regeringen att tillsätta en utredning av detsamma. Det är att gå så nära man kan att direkt bryta mot ett utredningsdirektiv.

Parallellt med Narkotikautredningen släppte även Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport som konstaterar att den svenska narkotikapolitiken inte levererar på sina ambitioner och rekommenderar att det tillsätts en utredning i syfte att avkriminalisera eget bruk och mindre innehav av narkotika.

En titt på ställningen. Folkhälsomyndigheten vill utreda konsumtionsförbudet. Det vill även bland annat Narkotikautredningen, SKR, och Samsjuklighetsutredningen. Dessutom menar ESO att nuvarande lagstiftning misslyckas med sina ambitioner.

Så, hur agerar nuvarande socialminister Jakob Forssmed? Han avvisar omedelbart förslaget. Och polisen fortsätter använda sitt felaktiga material.

I narkotikafrågan intet nytt.